- Project Runeberg -  Valda skrifter / Del 2:3 /
85

(1922-1927) [MARC] Author: Henrik Wranér
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— »Det är den illmariga märrens: hon går inte ur
fläcken, om inte jag sjunger för henne! Det är medfött
liksom hennes bläs — hennes mor var likadan så länge
hon levde, för si hon hade varit nummerhäst länge och
blivit rent galen i musik!»

Prosten blev perplex strax. »Hör nu», sa han, »kan
du inte göra dig av med kräket då? Sälj henne!» —
»Pyttsan! Det är lätt sagt men där är nejgu ingen som
vill kommerscha sig till henne. Alla känna det
kreaturet — och jag är, skam till sågandes, den enda här
i socknen med en sådan röst, så jag kan hålla tonen
tre fjärdingsväg, som här är mellan stan och mitt, om
man räknar rätt!» — »Det var — det var mig — en —
en kuriös häst.» — »Jaa, är det inte svårt med alla
prövningar, som en fattig människa ska gå igenom ?
Men vördig prosten sa i alla, fulla fall ett ord i sinom
tid — tänk, om jag kunde bli av med henne! Hm, hm!
Vill vördig prosten kanske köpa henne?» — »Nej, tack
ska du ha, Anders Olsson! Jag har nog av de två
krakarna: de äta rnig ur huse på havre, de —
ingenting förslår i dem. Och inte har jag heller kunnat
sjunga i min dar, så det — —» — »Men om vördig
prosten toge klockaren med sig — han har då töna i
halsen: det hördes, när han provade. Jag vill lova att
herrarna skulle komma fram med fart!» — »Å, du är
ohjälplig, Anders Olsson!» sa prosten och skrattade.
Och stört omöjligt var det för mig att hålla mig för
grin, fast jag försökte. Och likadant var det för drängen.
Ja, det var en komisk pajas, den rusthållaren! Sen
blev det ett ordstäv i byn: »Skyll på mig!» sa
r u s t h å 11 a r e n s märr.

Vi körde på och koinmo fram till husförhörsgården.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:36:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/whsrifter/2-3/0087.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free