Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja si, de tålte inte alls den så kallade svagare
delen av människosläktet — tålte dem inte om sina
dörrar.
Och hur det kom sig var en särskild historia, som
deras gode vän skolläraren har berättat mig.
— Kan du tro och tänka dig, sa han engång till
mig, att de två bröderna, som nu äro som »ett skinn
och ett sinn», ha engång varit sådana ovänner, att
de höllo på att ta livhanken av varandra?
— För en tös naturligtvis? För samma tös, begrips?
— Det är klart.
— Nytt bevis på att deras själar, som Atterbom
säger, »likt två magnetur slogo med samma slag».
— Jo, nere i möllan var där en sabla grann unge,
enda dottern, glad, rask och rik. Och där rände friare
som grå kattor efter henne.
De, som sprungo där tättast, voro Hemming och
Oisle, först bak ryggen på varandra och sedan öppet
och som på trots mot varann. Träffades de samman
därnere, började de gyckla med varandra, och då
sparades där inte på hårda och bittra ord. Och det
gjorde Hanna ont, ty hon var lika präktig och
hjärte-god som hon var grann.
Så en kväll, då det hade gått bra nog hett till,
följdes de åt hem över kvarndämmet. När de kommo
mitt på stenarmen, sade Gisle till brodern: »Vet du,
vad jag har tänkt bra många gånger nu på sista
tiden?» — »Nää, och inte bekymrar jag mig mycket
om det!» sa Hemming sävligt. »Joo», sa Gisle och
ögonen riktigt gnistrade på honom, när han såg på
tvillingbrodern och på den skummande kvarnforsen,
»vi ä en för mycket!» — »Hos Hanna, menar du?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
