Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LUNDARESA.
I.
Skräddare Stridsberg var för gammal och styvben t
att sitta på sybordet längre — han gick på det femte
till sjutti. Därför satt han mest hemma hos mor i
kakelugnsbänken: gumman pysslade om honom på
bästa sätt, kom allra minst två gånger om dagen med
kaffekoppen och passade alltid på att lägga schalen
över hans knän, var gång han tog sig en lur.
Stridsberg och hans gamla kvinna voro ett rart par.
De hade samlat ihop lite i den goda dagen, så de
voro inte alldeles barskrapade; de funno inte sin fröjd
i flärd och fåfänga utan levde bara för varandra, sin
gris, sina höns och gäss.
Först och främst för »Lillen», förstås.
»Lillen» var en tre alnars karl, tjugu år gammal,
stark och rask i vändningarna. Han hade bara två
månader kvar, innan han skulle bli student i Lund.
De hade inte sett »Lillen» sen jul, och de längtadei
svårligen. Stridsberg kunde sitta långa stunder med
ögonen slutna och så slog han opp dem och sa:
— Kommer du ihåg den gången han kom och frågte,
varför inte Gud hade skapat kvinnan först? Han kunde
inte förstå, hur Adam annars skulle kunna få kaffe,
innan han gav sig av med pressjärnet på morgonen.
Ja, rar var han, och rar är han.
— Ja, rar är han.
14. — Wratiér, Ny samling. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
