Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR »FIFFENS» TÖS FICK FÄSTMAN.
— Det börjar bli på upphällningen med de gamla
riktigt märkliga gubbarna nu nere på Skåneslätten,
sa en av mina gamla vänner i fjol. Folk läser för
mycket och reser för mycket och ser för mycket, och
ingen törs vara annorlunda än alla andra, för då titta
alla på honom.
— Nå, är det inte bra, då? frågade jag.
— Jo bevars, om alla vore varandra lika i hygglighet
och redlighet, men det ser mer ut som om alla skulle
vilja likna varandra i illfundighet och djäkerskap. Nej,
förr i tiden hade vi gubbar, som en kunde visat för
pengar nästan, så komiska som de voro. Jag
kommer ihåg ett par, som levde här i församlingen för
en fyrtio å femtio år sen.
Den ene kallade de för »Fiffen» — han hette
egentligen Filip Fransson och var smålänning född. Där
gick några besynnerliga historier om att han haft något
knep för sig med redskapen i sitt bränneri och att
kontrollören hade varit med om det. Så gick det hål
på ägget. Kontrollören, en sergeant, fick rymma till
Amerika, och Fransson slog sig ned här i Smörlunda
och köpte ett stort hemman. Se, det är nu som en
gammal major sa, som var överkontrollör: »Det som
rinjier genom rören», sa han, »det blir dyrt för
tillverkaren, men det som rinner bredvid, det har han
17. — Wranér, Ny samling. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
