Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Såså, mor! Jag stod bara och längtade efter att
få dig in engång och ha dig avritad, du, som är så
rar och grann.
Nu töade gumman opp.
— Vad heter den »fortigrafen»?
— Ja, är det inte underligt? Jag satte mig för att
komma ihåg namnét, för det var lika som på en av
evangelisterna, men ändå är ja inte människa att
dra mig det till minnes.
— Det kan väl snart redas ut, far! Var det Matteus?
— Nej, så tyckte jag inte det var.
— Lukas, då?
— Nää, och inte Johannes heller! Vad är det han
heter, den där ene, den jag alltid glömmer? Jag kunde
honojm inte heller den gån g jag läste mig fram.
— Markus!
— Ja visst, jag är ändå lycklig, som har dig — du
vet allting, mor.
En dag följde gumman med. Och hennes kort blev
så ypperligt, att alla förundrade sig. En annan gånjg
fick Lina följa med, och hon hade samma tur. Nu
taltes det inte om annat än porträtt. Lina fick fritt
var söndagskväll, för de andra flickorna lovade att
mjölka i hennes ställe i tur och ordning hela
sommaren, bara de fingo hennes kort. Och det sades
allmänt, att Prästa-Olan, som hade fått ett, bar det i
söndagströjefickan om söndagarna och tog upp det och
såg på det, när församlingen och prästen lågo
nedböjda och läste »Fader Vår» tyst. Lina skulle få det
bra, hon. Ola hade både stuga och ko och gris och:
höns — utom sin gamla mor, som kunde bli rysligt
bra till barntös på gamla dar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
