Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Stackars Eskil! det var hans första hjärtesorg
— den första är svårast! sa modern vekt.
När hon efter slutat värv kom in i stugan, gick
hon bort till pojkens bädd.
— Eskil! sa hon med bedjande röst.
Han höll dynan över huvudet, men man såg hur
han krökte sig under våldsamma snyftningar.
— Gråt nu inte! Om kväll ska du få pölsa! Det
var så vackert blod och späcket är som porslin.
— Jag kan aldrig smaka’t och jag — jag blir —
blir aldrig gl-ad mer! kved han.
— Men vi hade väl inte pysslat om’en ett helt
år, om vi inte skulle äta den!
— Mig har ni pysslat om i sju å-år!
— Men barnet mitt! Det är skillnad på dig och
ett djur — du är ju Guds barn!
— Han var snällare än jag — han ljög aldrig
eller tog sockerbitar — det har jag gjort!
Rösten var nästan utmanande.
Modern kunde inte svara ett ord, utan gick.
Och han smakade heller ingen bit — han var
proppmätt ända opp i halsen bara av sina tårar.
Ändå var doften så skön.
Och till och med föräldrarna tyckte att pölsan
blev »stor i munnen» på dem.
När modern på kvällen som vanligt läst
aftonbönen för Eskil, viskade han:
— Mor, kom! Säg mig, mor!
— Vad vill du, mitt barn?
— Komma alla, som ä snälla, till Herren i
himmelen?
3. — Wranér, Valda skrifter. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
