Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sanning på många vis. Jag var själv med när liket
sveptes och det har en blå ring omkring halsen, du!
— Jojo — gamle ryktaren hade nog rätt. Också
hade han en gång i världen ett gott öga till henne,
som Stenkil sen tog från honom. Måntro kärleken har
skarpt öga liksom Herren Gud! Men tyst, någon
kommer.
Så blev det tyst. Steg avlägsnade sig. Om en
stund kröp jag fram bak kitteln — det gick runt i
huvudet på mig, och det gnistrade för ögonen som
jag hade ansträngt dem i kolmörkret.
Jag undrade om far visste allt det här. Jag gick
bort till honom och sporde om vi snart skulle gå
hem.
— Jo, mitt barn — när som helst. Men att du
redan är trött på stora världen efter första försöket?
Och han log vemodigt, men bröt strax opp, sökte
upp mor och tog avsked just som dansen började
komma i gång.
— Nå, tyckte du det var roligt i dag, Per? frågade
han mig halvt skämtande, då vi voro hemkomna*
— Jag vill aldrig gå på begravning mer!
förklarade jag bestämt.
— Men varför det, mitt barn? sa mor förvånad.
— Nehej! För det att — att — att pojkarna
smädade Gud och er och mig och prästen ljög och
talemannen ljög och — och den ende, som talte
någon sanning, det var ryktaren och han blev utkörd.
Far och mor gapade och sågo stint på mig och
på varandra.
— Är du — är du ifrån vettet, pojke? Smädar
du din själasörjare?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
