Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och vet du, jag var så arg, så jag kunde gråtit.
Men vad skulle jag göra?
Jag for hem till min skola. Den nya pigan var
sju resor värre än de förra, och mor skrev — genom
lilla syster — hur rar Johanna var och hur hon vävde
och sydde och broderade och namnade, så att snart
var allting i ordning. Hur det var, vet du, så började
jag nästan tycka synd om tösen på samma gång
som hennes tvärsäkerhet stukade mig. Hennes kärlek
var visst av samma räcka som den Aposteln talar om:
den som aldrig vänder åter, hoppas allting, lider
allting. Men aldrig skrev jag ett ord om henne
eller till henne.
Skolan tog slut på vårsidan och jag for hem.
Och hon kom dit. Och mor malde var dag på samma
kvarn. Men hon fick mig inte att knäppa på den
strängen som de två ville.
En söndag strax efteråt sutto vi och drucko kaffe
hemma — Johanna också som vanligt. Så kommer
nämndemannen in. Han blev bjuden att slå sig ner,
förstås, och där pratades om lite av varje. Så säger
han:
— Du trivs nog bra här, du Johanna! Du kvistar
hit dagligdags — det är unge mäster, som drar,
förstås? Ja ja, en är aldrig för gammal att gå i
skola!
Jag blev röd i flinten som en tulpan. Men mor var
kvick med att svara:
— Det är väl inte så underligt — de ska ha bröllop
i sommar!
Som vanligt teg jag stilla — jag sa dig ju för
en stund sen, att jag alla dar har varit ett nötafä!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
