Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Pella Etternälla skulle läsa sig fram för
prästen, fick hon gå för sig själv. »Som de stora
gässlingarna» — som ordspråket säger.
På vägen till och från prästgården bildade de
övriga läsbarnen större eller mindre grupper, men i
ingen fanns där någon plats för Pella. Emellanåt
kunde det ju hända att hon gjorde våld på sitt
stridiga humör och slöt sig till en grupp efter en
vänlig hälsning, men sällan fick hon ett goddag
till svar. Samtalet tynade bort, och det kunde till
och med hända, att någon började »ge gliringar».
Det var en faslig vinter — kunde någon säga. All
säden såg ut att bli fördärvad — det enda, som
kunde komma fram och få rotfäste på vårsidan, var
bestämt etternällor och annat bråte. Då tog hon ut
stegen och gick ensam.
Hos prosten stod hon mycket högt på grund av
sin livliga fattningsförmåga: fick han inte riktiga
svar hos någon annan, fick han dem gärna av Pella.
Ibland vart hon inbjuden på kaffe i prästgården —
det hände merendels blott kyrkvärdens och
riksdagsmannens döttrar. Och dessa förargade sig
storligen över det påtvungna sällskapet. Men
prästa-mamsellerna voro förtjusta i Pella. Hon hade en
vacker röst och ett präktigt öra. Hade mamsell Julia
spelat en bit för henne på pianot, kunde Pella den
genast. Och aldrig var hon blyg — hon sjöng så det
rungade i salen och i de två bokskåpen, där
kyrkböckerna stodo — stora väldiga luntor, tre gånger
så tjocka som en helbibel.
Till konfirmationsdagen skulle kyrkan klädas med
blommor under prostinnans överinseende. Alla sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
