Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Pusch! På knep, ja. Liksom när
hönsen ligga ut ällingar!
Verkligen! Ser man på bara!
— Ja, nu är det ju tre år se*n Bertel
gick hädan i frid. Aldrig har jag ångrat vårt
förbund och inte tror jag att han gjorde det,
han heller. Men inte talte jag nå’nsin om för
honom att han blef fångad så där lite med
konst; hur lyckligt vi lefde samman, är jag
rädd, att han inte skulle tyckt om det och
att jag skulle kunnat få äta opp det i en
smal vändning en gång. Och det tyckte jag
kunde vara onödigt. Därför teg jag.
— Men den historien får mor verkligen
ro fram med.
— Bertel* var en hjärtans god man, men
fasligt obeslutsam — higgred, som de gamle
sade här i bygderna. För sin far var han
rädd, så l&nge gubben lefde, för mpdren se’n,
och för hvad folk skulle säga var han rädd
s& länge han lefde.
Jag tjänte hos hans mor i flera år utan
att där sades ett ord mellan honom och mig
om hj&rtesaker, fast jag nog förstod att han
gick kring som katten kring en skål grädde:
han ville så gärna, men kom sig inte riktigt
för, hälst gumman var en “Sura Sara” af
gamla sorten. Där fins inte en grefvinna,
som kan se ner på sin ladugårdspiga mer än
gumman såg ner på sina tjänarinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
