Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så blef Bertel svårt sjuk en vinter: han
låg och trillade ner på logen från högället
och slog ryggen i hackelsemaskinen. Han
började spotta blod och läkaren visste inte
hvad han skulle tro. Jag skötte honom som
ett barn i sju månader: efter som han tog
sig, föll jag af. Läkaren sa rent ut att det
var jag, som hade räddat Bertel genom mina
outtröttliga omsorger. Sådana där lärda
karlar ha minsann ögonen med sig, somliga, och
han anade kanske, att det var lite väl oss
emellan. Han ville brygga godt för mig hos
gumman, kanhända.
På våren gaf gumman mig utom lönen
en verkenskjol och tre lintyg och så tackade
hon mig för jag hade vakat så mycket öfver
Bertel, fast — som hon sa — jag ju inte
hade gjort mer än min skyldighet, så att jag
kunde inte göra anspråk på nå’nling extra för
det.
Jag förstod nog hvad där stod mellan
raderna.
Men en dag vi voro på tu man hand,
kom Bertel och tog mig i hand och sa, att
aldrig någon annan skulle bli kvinna där på
stället, men att vi finge vänta tills modren
hade gått hädan, ty lian visste så klart att
hon aldrig skulle gå med på det, och han
kunde inte lefva i kif och trätor med henne.
Nå, jag var ju inte mer än tjugotvå år,
så jag tyckte jag hade tid att vänta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
