Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så kryade jag på mig och ett par år
kropo fram som en snigel. Bertel var sig lik.
Om kärlek taltes där aldrig, för han var just
inte af de kelna naturerna. Det kändes ju
lite tomt ibland, men han fjäskade då aldrig
för nå’n annan.
En vacker dag gick gumman hädan. Hon
hade en hel vinternatt gått i tunna kläder ute
och lurat på mjölnardrängen, som hon trodde
gick och kurrade för den andra pigan. Och
det lurandet gaf henne knäcken — så går
det när en är nyfiken på andras låga och
förkyler sig sjftlf.
Jag teg öfver ett helt år efter gummans
hädanfärd: jag ville ju inte se för angelägen
ut — det klär ju inte precis en bra tös. Och
så trodde jag att Bertel själf skulle komma
frågan på tal. Där kunde jag gått och
vän-tat, tills där vuxit taklök på pannan på mig —
han sa inte ett hass.
Till slut visste jag inte hur jag skull ta
det.
Så en söndagseftermiddag som vi sitta och
dricka kaffe, Bertel och jag, säger jag rent ut
till honom: “Nå, Bertel!” säger jag. “Nu
är din mor i Abrahams sköt — efter hvad vi
ska hoppas, fast hon var bra led ibland,
gum-metrollet! Och nu ska du väl tänka på att
ställa om så här blir ny regering i huset.
Du har väl inte glömt hvad du själf sa, när
du hade varit så nära döden för ett par år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
