Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men för resten var Sander af den
åsikten, att ska man vara “hög” och stornäs
öf-ver nå’nting, så ska det inte vara öfvér
skönhet eller hemman eller något annat, som man
ärft, utan öfver hvad man själf förvärfvat sig,
såsom pängar i en sparbanksbok eller en
ordentlig kutrygg. Själf hade Sander nämligen
förvärft hvad han ägde af båda delarne och
det ärligen ändå: genom träget slit på magra
tegar och årslångt dikande i styf lera. Han
var rent af stursk öfver sin kutrygg — det
fins minsann och gonn folk, som sturskas
öfver mycket mindre ting, sa Sander stundom.
Han var kär i Stina — kär som en
kloc-karkatt en månskenskväll.
Stinas mor sa, att det var otroligt, Stina
själf, att det var oförskämdt — men sant var
det i alla fulla fall.
Han gjorde tjogtals visor till Stina, i
hvil ka han jämförde hennes ögon med pärlor
och ädla stenar, förgätmigej och insjöar,
hennes ljusa hår med silke och rågfält samt
hennes mun med jordbär. Att läpparne voro lite
större än vanliga, ansåg han så mycket
läckrare i allmänhet fann han, att smultron voro
väl små och gärna kunde vara större/ Och
Stinas armar voro hvita och lena som en
ny-skållad skånsk julgris, ja, det sa Sander, som
hade tjänat i Göinge härad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
