Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Först när den norrländska gästfriheten
med ett par, tre supar hade kommit honom
att glömma stundens elände, töade han opp
och blef “glad.” Då kunde han berätta många
historier om kvinnor — hur de hade älskat,
glödt och famnats. Och svikit. Karl August
kände dem — det hördes nog.
Men i den gamla stugan i skogen satt
hans gamla mor, Anna Märit, ensam och
allena. Sällan skref pojken; sällan hörde hon
något från honom. Och när det någon gång
skedde var det just ingenting att hurra för,
glädjas eller yfvas öfver.
Så var julafton inne.
I närmaste skogsbryn hade Anna Märit
huggit en gran, och den stod nu innanför
dörren — utan ljus och utan “godter.*? Den
förde snarare tanken på likbegängelse än på
fröjdefest.
En liten fotogénlampa plirade ynkligt i
ett hörn af stugan — nätt och jämt så mycket
lyste hon att man kunde se gumman, som satt
vid bordet med händerna hopknäppta för
ansiktet. På en och samma, söndriga och spräckta
tallrik lågo ett par sillar, några surströmmingar,
en bit renkött, ett stycke amerikanskt dask och
några potatis — det var julekosten, samlad
under en färd till fots till vänner och
grannkvinnor genom fotsdjup snö. Och under
ängslan för vargen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
