Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det var som dref dem, nftr de gjorde godt.
Men det fans en och annan, som sjftlf åfven
inför mänskligt öga dömde sig sjalf till ett
förtappelsens barn.
Så var det med Judas.
Det namnet hade han, förstås, inte fått i
dopets bad — då blef han kallad Kristoffer
Frennesson — ntan han fick det, när han gifte
sig. Och fast det är orätt att ge sina
med-kristna öknamn, passade det här inte illa.
Det är inte många, som känna till
Kristoffer Frennes historia så bra som jag och den
historien kunde nog förtjäna att talas om —
androm till ett varnande exempel. Jag
berättade den mer än en gång för Olof som fick
vår Bengta, för han var också en sådan där
en gnölepära, som aldrig kunde få nog — strax
i sin ungdom. Som vål var, fann vår Herre
honom med tiden och öppnade hans ögon för
det ena nödvändiga, som består, när allt annat
förgår.
Jo, Kristoffer Frennesson var “gropare’’
och bodde i ett litet hus på vårt torfskifte.
Han hade börjat med två tomma händer, men
allt hvad han förtjänade satte han i säkerhet
i kistelåddikan. Han begagnade samma
kyr-keklådning så länge jag mins, och om
hvar-dagarne hade han en dräkt så lappad och
u-sel, att ingen kunde se om den från början
varit hund eller tasse. Fri var han nog inte
från ohyra, aldrig eldade han, utan kröp ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
