Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alfrida blef kvar om kvällen en stnnd
efter de andra och hjälpte mig att satta opp
en ny förklädsvaf. Nar hon skulle gå, följde
jag henne nt till grinden och sa gick jag
genom trädgarden bort till blekan.
Med ens dök Kristoffer opp bakom
sten-gardet vid stattan, dar hon skulle ga fram.
Och fast man ju inte skulle lyss, kunde jag
inte låta bli att huka mig ner bak gardesgår •
den. Han talte så högt så jag kunde höra
hvart ord han sa.
— År det sant, Alfrida! började han, att
du arfver en tunna gull?
— Gör det dig varkligen ondt att din
gamla van och karesta, som du svek för
mammon, kan dig förutan komma på det torra på
sin ålderdom? sa hon sorgset.
— Åh, att jag inte vantade!
— Jag tycker du vantade lange nog —
rent för lange!
— Hvarför sa du aldrig att han var din
släkting?
— Jag tankte aldrig på det: jag har
knappt talt tie ord med honom!
— Åh, att jag inte tog dig andå — du
var i alla fall den enda, som har hållit af mig!
sa han i jåmmerfull ton. Och som jag har
hållit af!
— Så mycket uslare då af dig att du
sålde både min och din lycka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
