Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då började skråddarekåringen på att
vakna till och ge hals, så att hela rammet fylldes
med folk. Nu skulle ofredens tider vpra slut.
Hon skulle sjålf ta kaltaaset och det i denna
dag cch sy in honom i en gammal guanosfick
och lftgga två gråstenar hos honom och själf
båra honom ner till ån och sjålf slånga ut
honom i svångehölen, dflr aldrig en sjål hade
nått botten — lefvande åtminstone. Och
sådan karl var hennes man, att han nog kunde
betala den usla tuppen och hönsen med,
bara skomakaren hade haft håradssyn på dem.
Men en sak kunde hon inte för sitt Bamvete
— det var att draga sin nåsta inför Pontius
Pilatus, lefva i osflmja med honom och stå
efter hans argesta. Hon visste hvad dår står
i Paulus: “Hållre ån att orått göra Sjålf jag
orfltt lida må.”
Dår var åttika med galla i talet. Men
det förlösande ordet var sagdt. Martina gråt
och föll henne om halsen. Och kyssar
smattrade. Gud vet om inte Lans passade på och
kysste bågge kvinnorna i håpenheten, den
gamle knektafiluren.
* Och skråddaren tog in vin och “gökar;”
vittnena kallades in och trakterades och fingo
75 öre hvardera för sin inställelse — de som
ville ta mot nå’nting. Men det ville bara tre
— de andra elfva skåmdes. Och Lans så vål
som skråddarens egen advokat fingo hvardera
tre riksdaler och ståmningskosinaderna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
