Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hittepojken och hans tös.
Sven Svanström är den enda skomakaren bland
de många byspelmän, med hvilka jag sammanträffat.
Det är ett yrke, som ej står i riktig samklang med
musiken — en “beckängel” får så fort krökta
fingrar.
Att snickaren ligger åt det hållet är mera
förklarligt — han är ju i viss mån instrumentmakare.
Mera märkligt är, att murare så ofta spela fiol: inte
har det någon förbindelse med den ryktbara satsen
att arkitekturen är en “frusen musik”!
Sven Svanström var lite puckelryggig.
Det blir man gärna, om man har engelska
sjukan i sin barndom och sitter lutad öfver
skomakaredisken i sin ungdom. Då blir man också gärna
betryckt till sinnes, skygg och ordkarg — det är inte
värdt att söka få en syl i vädret för mästare och
glada gesäller.
Men för betryckta hjärtan är musiken en
helande balsam: där ligger nog en viss sanning i
uttrycket: “glad som en spelman!”
Sven Svanström hade annars inte mycket att
glädja sig åt.
Han hade inga föräldrar, d. v. s. man visste inte
hvilka de voro. Han hittades en sommarkväll på
kyrkogården af dödgräfvaren Svanström, hvars
namn han fick ärfva. Så blef han först fosterbarn
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
