Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla höstagillen i nejden — det fanns ingen riktigt
lifvad tillställning, där inte hittepojken var med och
satte raska ben under ungdomen.
Så började en dag hjärtats strängar att vibrera
hos Sven Svanström.
Mästaren hade en dotter, jämnårig med Sven.
Hon hade alltid visat den vän- och värnlöse gossen
välvilja, smugit till honom en smörklick och hållit
hans paltor hela och rena. Och då var det ju inte
underligt att Svens hjärta klappade fortare, när Else
en dag stod vuxen och fager, ljus och skär, med
halmgula lockar och rosenfärgade kinder. Han sjöng för
henne alla sina visor och spelade fiol, så att taket
darrade. Men ännu tego hans läppar.
En dag var där höstagille hos landstingsmannen
med riklig traktering och glädjen stod högt i tak.
Sven spelade oförtrutet, och flitiga klackar
ackompanjerade i säker takt.
Fram på kvällen kom dragonen dit i sin granna
uniform och flickorna skockade sig omkring honom.
Han dansade med lidelse, och tallriken med supglaset
och sockerbiten lät han inte gå sig förbi. Snart
började alla drängarna glo snedt på honom, ty
magnetiskt drog han deras kärestor till sig som en
grädd-skål drar flugor.
Alla—utom Else.
Hon dansade emellanåt, men mest satt hon i
hörnet hos Sven. Hon kunde aldrig få npg af hans
fiolspel. Kanske tolkade det för henne känslor och
förhoppningar, som funno genljud i hennes egen själ.
Med ens stod dragonen vid hennes sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
