Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pade på tröskeln hvarenda dag. Jag föll aldrig på
den tanken, att det var för tösens skull, och allra
minst trodde jag han var den fähund han var.
Kanske trodde han det inte själf.
“Och ändå borde jag ha vetat, att där finns
många marmorplattor, som se så hvita och sockersöta
ut utanpå; men inne i kan där vara stora sprickor
och svarta fläckar, som göra dem omöjliga till
he-dersbruk eller att komma i ett tempel. Det enda, de
passa till, är svinhoar.
“Tösen började bli blek och tyst, och en morgon
kom hon inte hem förrän klockan fyra. Jag tog
henne i förhör och då kom det fram, att hon hade suttit
hela natten och gråtit utanför trädgårdsvallen till
n:o 14, där han — sliskepellen — hade suttit och
kelat med ena dottern i en berså.
“Först gjorde jag narr åt att hon var nog dum
att springa efter karlen; men där blef snart annat
ljud i pipan, när jag fick veta att hon måste bli hans
hustru och det snart, om hon inte skulle bli allas
smälek.
“Jag glömmer aldrig den stunden — det var som
jag haft en kvarnsten på bröstet.
“Så på eftermiddagen när han kom, passade jag
på honom ute på gården, fick honom in i kammaren
och skulle tala allvar med honom. Vi ska’ hoppa
öfver hvad jag sa’ — inte lönte det försöka smälta
det stenhjärtat. Han blef ju lite skamsen när jag sa’
honom hvilken skurk han var — det blef han förstås:
sanningen kan krossa en klippa.
“Men lofva gifta sig med henne — nej, det
kunde han inte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
