Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Trohet.
Bedan nar han var pojke, kunde man se, att
skräddarns Arvid skulle bli herrekarl en gang: han
gick aldrig barfota om sommaren som de andra
handtverkarnes söner; han handlade med grifflar
och glasknappar, sprang hellre än han slogs och
hade pennknif med tv& blad. Och när han stod pä
kyrkogolfvet, var han den ende af allmogepojkarna,
som hade öppen väst och håret benadt på högra
sidan liksom kammarherren och fanjunkaren, fastän
hans mor grät och sa’, att mer än en, som börjat med
ögonens begärelse och ett högfärdigt lefverne, hade
slutat som frimurare och tagit skada till sin själ.
Men hon hade gjort hvad hon kunnat — han fingo
själf bära ansvaret hädanefter.
Sin fars yrke ville han inte lära, men däremot
hängde han beständigt inne hos handlaren. Och en
vacker dag stod han innanför disken, fast hans mor
erinrade honom om nålsögat och den rike. Se, det
var på den tiden, då alla handlare voro rika — för
det fanns inte mer än en i hvar by, och knappt det.
Men Arvid skrattade och sa’, att rikedomen inte
plägade gå igenom ett nålsöga — det syntes bäst på
hans far, som knappt hade ett par hela byxor, så
skräddare han var, fast han visst inte ödslade.
Och snart var Arvid bokhållare. Han kunde
bra med folket. Så handlaren sa’ själf, att bättre
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
