Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kry nog och kan inte klaga på hälsan. Men nog
är det ensamt alltid.”
Så kom kaffet fram. Och det pratades om
hvarjehanda.
“Hvarför har du aldrig gift digt” frågade han
en lång stund senare.
Färgen vardt högre på hennes trinda, friska
kind. Så log hon..
”Bönemannen har aldrig kommit till mig!”
Han såg skarpt på henne.
“Hade det gått som bönemannen tänkt sig en
gång i sin gröna ungdom, hade han nog haft ärende
till dig för länge sedan. Jag minns nog den tiden
jag tjänte till ert — mitt val blef gjordt snart nog.
Hade inte ryggen svikit mig, hade jag nog inom
några år samlat så mycket, att jag kunde öfvertagit
ett litet ställe för egen del.
”Men det skulle inte vara min lott:
sjukdomen kom och tog besparingarna — nu lefver jag
som sparfven: ur hand i mun. Men fast ryggen
svek, svek inte hjärtat — hur det sved, sjunger
det alltid den gamla visan, fast jag lägger sordin
på, så att ingen annan än jag själf hör det. Inte
hade jag väl heller sagt det, om vi inte nu så här
oförhappandes hade fått saken på tal, fast jag tidt
har satt mig i sinnet, att du en gång skulle veta
det. Fast du nu är förmögen och jag är fattig nu
som alltid.”
Hon log stilla.
“Åh, det har jag nog vetat af länge. Och länge
har jag också vetat hvad jag skulle svara den dag
du sa’ mig det.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
