Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, somliga påstodo, att hon ville •— andra, att
hon ville inte.
Sanningen var v&l, att hon både ville ;och inte
ville — det finnes sådana fruntimmer, när det är
fråga om kärlek. Ingen kan bli klok på dem — inte
ens den, som vill ha dem.
Inte kunde åtminstone Lars bli klok oå Martina.
Så länge han hvar kväll kom in och satt i
kakelugnsbänken och pratade med henne och hennes
gamla orkeslösa mor, gjorde dagsverken för deras
gamla huslänga, hyfvade deras potatis och skaffade
hem deras tforf — så länge var det nog rart. Han
fick till och med traktera Martina med kaffe och
kakor på marknaderna och bjuda henne på karusell
— fast hon blef sjösjuk af det.
Men så fort han talte om att gå till prästen, så
ville hon inte.
Ändå var det bestämdt inte för hjälpens skull
hon var blid mot honom: det såg verkligen ut som
hon i själ och hjärta varit glad vid honom.
Åtminstone blef hon flyg flint galen, när han gick till
dans eller talte trams med någon annan tös — då
var hon onådig och trätte på Lars hela veckor.
Till på köpet hade Martina inte ett lifsens dugg
att stornäs öfver — inte ens ett vackert synament.
Näsan var rent för liten och munnen alldeles för
stor; fattig var hon som en kyrkråtta, dugde inte
till styft arbete utan tyckte bäst om att sitta hemma
i kakelugnsbänken och sticka strumpor, den
fru-senliran!
Alla undrade, att Lars gick som en narr för en
sådan vissenpära, han, som kunde få en på hvart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
