Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12ä *TtiN sf uGöft och Gårdar
70!!! Och kanske hade gubbatrollet blifvit stygg
vid mig: han är tio år yngre än jag, och han har
gått på kolportörsmöten också den sista tiden, säga
de, och läser Pietisten. Nej, det var nog bäst, att
det blef, som det blef, se’n jag nu är så ålderstigen.
Det finns inga galningar så löjliga som de där gå på
grafvens brädd.
Och så är det ju det, att här så sällan kommer
en människa, som en kan tala ett trohjärtadt ord
med: jag har ju hört många förståndiga och lärda
män i mina dar både på predikstolen och inne i
prästgården. Där fastnar alltid något i ett ungt
sinne, men kryper en in i snigelhuset och aldrig
får höra ett visdomsord, så blir en själf också
sömnig och dåsig, och en kan inte ge något af det man
har till den, som har mindre. Jag blir så glad som
en spelman, när jag ser hans hvita mössa — då vet
jag, att jag får mig en kär snackestund. Men det
är kanske sina två, tre gånger om året — han skulle
komma oftare, mycket oftare!
Hvad har då en pelikan i öknen att göra annat
än att sitta och tänka och rufva öfver förgångna
tider? Åh, ibland kan jag sitta och grubbla och
tänka på Eskilander i Lammamossen timme efter
timme. Det var en rar karl, ska* han tro! Ståtlig
att skåda! Och så han kunde lägga sina ord!
Jag minns den gången han kom och friade. Det
var en söndagseftermiddag, och jag satt rent ensam
i folkastugan, för lilla Kersti hade gått ut: det var
fast det aldrig blef någonting — åtminstone inte
till någon glädje för Kersti, stackars barn. Nft,
det ska’ vi inte tala om.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
