Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
orgel och piano och sjunga som en ängel. Gubben
Strömbäck var inte heller så barfota, utan hon
skulle nog ha lite af hvarje, både i kistor och skåp,
den da’n hon trädde i brudstol. Jag kan försäkra,
att där togos många liftag för hennes skull och
många näsor sprungo i blod också.
När jag hade tagit min organistexamen, var
jag hemma i Gåsatofta en tid. Jag var ju bara
Ola Snickares pojke, men som musikmänniska
gjorde jag mig ärende till gubben Strömbäck, och vi
trifdes godt samman. Jag sjöng och spelade —
orgel med Eskilina och bondtolfva med gubben:
det instrumentet var det enda, han kunde från
pärm till pärm, om det var i hög registrering eller
låg. Och hur jag gick där och skulle sätta Eskilina
in i harmonilärans första grunder, så gjorde vi
utvikningar i alla möjliga tonarter, så vi blefvo
förskräckligt “adagio” båda två. Jag var då
åtminstone “kär som en klockarekatt”.
Men en vacker dag började visst gubben
Strömbäck “osa katt”: han blef sur och tvär och lät mig
ganska tydligt förstå, att jag gärna finge gå hans
dörr förbi. Gåsatoftaborna kunde bli på sin sida
om ån, föda sig redeliga och inte söka komma sig
upp i smöret på den andra sidan.
Följden af det här blef naturligtvis raka
motsatsen till den, han beräknat: ett par timmar
senare hade jag fatt i Eskilina och tvang henne
att bekänna kort. Joo, för all del — visst hade
hon mig kär! Men hon kunde bara inte begripa
hur det skulle bli till något, så galen som gubben
var på alla utbölingar. Och han hade strängeligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
