Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen Sven Nilsson i Österslöf brukte säga i sina unga
dar.”
“Ja, ban hade många roliga ordstäf”, sa’
länsmannen. ‘Julen är en välsignad fest, men den tar
på barn och klockare och präst!’ brukade han säga.”
“Han sa’ så, ja. Jo, jo. Visst är julen en
härlig tid — när man har allt hvad hjärtat håller kärt
Men så kunna också fattigdom och öfvergifvenhet
då kännas dubbelt så tunga som annars. Jag minns
en jul, jag — det är visst jämnt tretti år se’n i år!
Då hade jag inte för trefligt: jag låg som pant för
hyran. Ni skrattart! Det är dagsens sanning och
ingen gröt att grina åt. Ni ska få höra historien,
så mycket mer som den tog en bra utgång, som
allting tar, om Vår Herre och en snäll kvinna ha en i
hågen.
Det var mitt sista år vid seminariet — jag hade
bara en termin kvar. Men det var nästan också
det enda jag hade kvar, för pengarna hade gått för
långese’n. Ingenting fick jag hemifrån utom fria
halfsulor. Det är nu en god sak, det, men en kan
inte lefva bara på det. Den, som hade lånt mig
pengar dittills, gjorde konkurs, så den sista villan
var värre än den första.
Min värdinna hade modehandel, som gick
eländigt. Och jag var på rest med hyran för
höstterminen. Jag visste mig ingen lefvande råd — annars
brukade jag gå hem de fem milen under jullofvet
men nu tordes jag inte: jag var rädd det skulle se
ut som jag ämnade rymma. Ni kan inte tro hur
eländig jag var! Jag gick på tå och smög mig som
en katt livar gång jag skulle ner för trappan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
