Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När man tar galen unge.
På midten af 1870-talet fanns det ett kotteri af
unga studenter, kalladt “prästagesällerna”, som åto
sin middag på hotell Skandinavien midt emot järn {+-+}
vägsstationen i Lund. Om någon af kotteriets
medlemmar var vid kassa, blef det gärna en kopp kaffe
med ett glas punsch till inne i något af smårummen.
Ibland utvidgades kretsen, och då kunde man få
tillfälle att höra Hugo Andersson spela piano, Johan
Strömberg sjunga arior, “Tjolans” tralla visor och
C. A. Simonsson i falsett efterhärma ryktbara
sångerskor.
En af prästgesällerna hette Truls Odongren.
Det fanns ingenting så stort och högt, att han inte
skulle nå det, och han talte nästan aldrig om något
annat än sig själf och sin egen lysande framtid.
Därför hette det också ibland, när Truls hof upp sin
röst, ungefär så här:
“En djup tystnad må höras i salen, när Truls
Näfverskäppa värdigas korteligen för ett par, tre
timmar fatta ordet!”
“Tja tja tja! Oj oj oj! Siratta ni åt namnet
Truls, ni! Naturligtvis ligger det of vanför er
horisont att det är samma namn som Torkel, hva t Det
står annars i en akademisk disputation. Har ni
hört talas om Torkel Knutsson, paddor! Ni tycker
261
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
