Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Skymning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutligen icke mera visste hvad som var rätt och
hvad orätt.
Lars Peter stirrade häpen på henne. Hvad
ville detta motstånd säga? Han var väl van vid
att Ulrika på sitt lifliga vis gjorde en eller annan
invändning mot faderns bestämningar men dock
slutade med att »taga sitt förnuft till fånga». När han
nu förgäfves väntade på denna vanliga undfallenhet,
brast hans tålamod, som under dagens lopp blifvit
öfver höfvan pröfvadt. Vreden kom för Lars Peters
långsamma natur sent till utbrott, och vid de
tillfällen, då den fick väldet öfver honom, kände
han sig mer än eljes oförmögen att kläda sina
tankar i ord samt tog vanligtvis sin tillflykt till någon
handling, som genom sin våldsamhet uppenbarade
hans sinnesuppror. I det han mellan tänderna
mumlade något, gick han in och slog dörren så
våldsamt igen efter sig att det gaf eko i huset.
Men fru Ulrika stod fortfarande kvar och såg
ut i den löftesrika, ljusa vårkvällen. Och hennes
tankar rörde sig kring honom, som vågat gå sin
egen väg.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
