Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Under lindarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sida skulle flyta fram likt en stilla sorlande
skogsbäck, där förgät-mig-ej-er kransade stränderna och
höga pilar lutade sig öfver ytan och ställvis gjorde
vattnet så mörkt att det tycktes äga ett omätligt
djup. Så invaggade hon sig i den ljufva
förhoppningen att hennes många små hänsynsfulla omsorger
skulle draga honom till henne, skulle skänka honom
glädje och sällhet och förmå honom att sätta
sig ned vid den stilla bäckens rand för att med
henne fröjdas åt de blå förgät-mig-ej-erna, — det
vill säga åt poesierna, — eller med henne blicka
ned i pilarnas mörka skugga, — det vill säga den
stämning läsningen väckte, — och där hon trodde
sig loda lifvets omätliga djup. Men plötsligt kunde
hela detta fina och poetiska förhållande vara
förbytt, och det skedde alltid så snart Ulrika var
närvarande. Ty den verklighet, som fröken Lovisa
sökte undfly, därför att den var så ful eller sorglig,
den uppenbarade sig alltid full och påtaglig där
Ulrika gick fram. Och Ulrika eggade och sporrade
Carl Gustaf ut mot denna verklighet, för hvars köld
och mödor fröken Lovisa just ville bevara honom.
Fruktan för det välde systern visade sig äga öfver
Carl Gustaf, väckte hos Lovisa tankar, som hon
icke vågade tänka till slut, känslor för hvilka hennes
goda ömma hjärta fasade. Men som en guldsökare
ängsligt vaktar stället, där han tror rikedom och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
