Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Under lindarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför var den sorglöshet, hvarmed Carl Gustaf
strödde kring sig vältaliga ord och glänsande
framtidstankar ett för honom ofattligt slöseri, som i
likhet med allt nytt och okändt framkallade på en
gång hans beundran och misstro. Och misstron
hade fått öfvertaget, när brodern en dag, såsom
hade det gällt den naturligaste sak i världen, bedt
om ett tillfälligt penningelån. Carl Gustaf hade
förmodligen under resan, medan hans rike elevs pung
ständigt stått honom öppen, glömt hvilken sällsynt
gäst penningen var på landsbygden i det fattiga
Finland.
Jo, häst till staden kunde Carl Gustaf få, när
han behagade, svarade Lars Peter, som åter steg
upp för att gå. Broderns plan var omsider en klok
tanke i den kedja af dårskap, som dessa sista tider
hållit alla fångna på Lindby. Ty Lars Peter kunde
hvarken förstå eller gilla den sorglöshet, som här
gripit omkring sig. Här talades om alla världens
ting, här sjöngs, här lästes poesi och disputerades
och allt detta skedde på den trägna omtankens och
flitens bekostnad. Till och med Ulrikas flinka händer
glömde arbetet, för att nu icke tala om hur håglös
Lovisa blifvit.
Carl Gustafs beslut att söka ett fast arbete hade
blifvit fattadt egentligen därför att hans omgifning
af honom väntade ett sådant steg. Människorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
