Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. En bottenlös sjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fru Ulrika, var det som om de känslor för henne
hans hjärta gömde, likt fagra blommor stigit upp
ur ett djup, som hans tanke icke mäktade loda. Och
hastigt och oöfverlagdt såsom orden föddes af
känslorna, trängde de sig öfver hans läppar:
Var icke människohjärtat likt denna bottenlösa
sjö, där underbara vackra blommor växte ... men
bodde icke i dess djup äfven sällsamma fruktansvärda
invånare, som ingen riktigt kände ... och som kunde
framkalla både rädsla och ångest? ... »Och tror
du, Ulrika, att hjärtat någonsin ger tillbaka hvad det
en gång fått i sitt våld? Nej, tro aldrig det,
djupare, allt djupare drager det till sig sitt rof, alla
mänskliga ansträngningar, all vilja, allt förnuft till
trots ...»
Fru Ulrika vände sig hastigt mot honom. —
Var det solen, som kastade detta bedårande sken
öfver de båda människoanletena, när de strålade mot
hvarandra? I denna stund slogo deras tankar lika
lätta fantastiska bågar öfver till hvarandra som
björkarnas kronor på stranden, och deras känslor
nådde ingen botten, liksom bottnen aldrig blifvit
funnen i djupet af denna sjö. — Kanske var den
stund deras blickar möttes, lång, kanske varade den
blott en kort sekund.
Plötsligt drog fru Ulrika sina barn till sig. —
Jo, de hade suttit stilla, de hade icke rört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
