Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. En bottenlös sjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon hade sett bländande solsken ... låtit sig dåras af
dess glans ... längtat att värmas af dess strålar ...
men hon måste blifva kvar på lifvets skuggsida ...
nu visste hon det. Icke var det henne Carl Gustaf
älskade — det var hennes syster Ulrika. — — —
Om en stund begynte emellertid fröken Lovisa
ofrivilligt lyssna till hvad som försiggick där nere.
Röster och steg af kommande och gående hördes,
och till och med tyckte hon sig förnimma toner af
ett instrument. Sedan hon kammat upp sitt
nedfallna hår och baddat ögonen med vatten, måste
hon slutligen ned för att se hvad som var på färde.
Lars Peter hade kommit hem. Vid tanken på
alla eftersatta arbeten, var det som om marken bränt
under hans fötter, så han icke gifvit sig tid att stanna
till måndagen, såsom han först ämnat. Tonerna,
som trängt upp till fröken Lovisa, lockades fram ur
ett klavér, som gamle sektern sändt Ulrika i stället
för det han en gång afrådt Lars Peter att köpa.
En gåfva, skänkt af en faders hand, till minne af
en älskad moders räddning undan döden, skulle
naturligtvis blifva dubbelt dyrbar för hans barn, hade
den gamle mannen sagt. — Ulrika profvade klavéret
och Carl Gustaf sjöng. Där låg något af solskenet
kvar öfver dem bägge, tänkte fröken Lovisa, när
hon betraktade dem.
Lars Peter frågade, om Lovisa var sjuk, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
