Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Den gamle kloke mannen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herrns tal. Af hans sätt att lägga orden märktes
granneligen att han gått i skola hos
upplysningstidehvarfvets klara och koncisa författare. Där han
satt i sin vårdade dräkt, med sitt afmätta tal och
sina sirliga åtbörder, var han ett förkroppsligadt
uttryck af den auktoritet, som bjöd och fordrade
obetingad respekt och lydnad.
När Lars Peter en stund hört på de gjorda
anmärkningarna, kom han fram med en motsägelse,
som huru vördsamt den än uttalades, väckte den
gamle herrns ovilja, så att underläppen begynte
darra.
»Jag vet hvad jag säger,» svarade han häftigt,
»jag vet hvad jag vill. Låter Gud mig lefva, och
får hushållningen stå på den fot den nu gör, och
välsignar Gud våra företag, såsom han hittills gjort
och afvärjer större olyckor, så äro alla våra
inteckningar efter fem års förlopp till fullo betalda. Men,
jag upprepar det ännu en gång, ett hufvudvillkor
för denna saks lyckliga utgång är att såsom nu
sker, båda egendomarnas inkomster förenade skola
däri samverka — den ena egendomen måste stöda
den andra.»
Ett ögonblick sutto båda tysta, därefter
fortsatte den gamle herrn:
»I mer än tjugu år har jag dragit denna börda,
min käre Lars Peter — hvad betyder mot detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
