Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvernaturligt i denna hänförelse, denna frihetsglöd
— lif och själ voro insatser i det spelet.»
Carl Gustafs röst darrade, när han upphörde
med läsningen. Sedan återtog han under stigande
sinnesrörelse:
»Folkets kamp var från början till slut ädelmod,
hjältemod! De voro okunniga, förblindade, dessa
människor, men var kampen mindre storartad för
det? Där utspelades sublima och beklagansvärda,
bizarra och löjliga scener om hvarandra — ty
parisaren förnekar aldrig sin natur. Det hände att den
rike bjöd sin börs åt den fattige stridskamraten,
som icke ätit på hela dagen, och att den fattige,
som mellan kulorna sprang och köpte sig bröd,
lämnade börsen tillbaka, sedan han tagit blott så mycket
brödet kostade. Broderskärlekens ande, jämlikhetens
idé härskade oinskränkt under dessa tre
märkvärdiga dagar, då solen brände glödande het och kom
blodet att sjuda ännu hetare i människornas ådror.
Och hvilken poesi hos detta för sin frihet
kämpande folk! Min vän stod vid en barrikad jämte
några arbetare. Plötsligt dignade en af dessa ned,
helt säkert sårad, trodde de andra, emedan skjortan
var blodig och ansiktet täckt af en dödlig blekhet.
Men när Dupont böjde sig ned öfver honom, hördes
en svag hviskning: ’jag har ingenting ätit i dag, jag
dör af hunger.’ Ett femfrancsstycke till bröd trycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
