Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flammande längtan hade lyst honom likt en eldstod
mot ett okändt mål och lämnat det som låg honom
närmast i skugga och idel mörker. Han kunde icke
förstå ett tålmodigt, långsamt danande, han föraktade
ett sakta fortgående under ringa villkor, han hörde
till släktet från 1830, revolutionen låg honom i blodet.
Herr Henrik satt tyst kvar vid bordet och strök
med handen den brunfläckiga stöfvaren, som lagt
sina stora framtassar öfver sin herres knän. På
Henriksberg tillätos djuren långt större friheter än
människorna. Djuren, dem förstod sig herr Henrik
på, dem höll han af, de voro hans stumma vänner,
som aldrig motsade honom, aldrig retade honom,
aldrig missförstodo honom, såsom människorna gjorde.
Han hade också andra vänner, plantorna, som fyllde
hans växthus, trädgård och boning med prakt och
doft och sålunda hjälpte honom att glömma
världens fulhet. Han föredrog stumma vänner, emedan
han icke tålde motsägelser. Människorna hade alltid
varit hans fiender. Han hade varit så rädd för att
hans djupaste tankar, finaste känslor och bästa
afsikter skulle missförstås, att han sorgfälligt gömt
dem inom sig. Men tankar och känslor likna ungt
vin, som jäser, som sväller, som sjuder och slutar
med att spränga kärlet, om där icke finns rum nog.
När tankarna hotade med att blifva herr Henrik
öfvermäktiga, sökte han dränka dem i drycken, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
