Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strömmade ur faten i Henriksbergs gamla
grundmurade källrar, som gnistrade i de slipade
kristallkarafferna på den massiva ekskänken, som skummade
i de tunga silfverbägarna med det gamla släktvapnet
uppå. Ju mer brännande han åtrådde harmoni, dess
mer disharmonisk blef hans omgifning, dess fulare
och råare blef verkligheten omkring honom, dess
mera stegrades hans hat till människorna, som
utgjordes af dryckeskämparna, samlade kring honom
till gillet, hvilket varade natt och dag. Herr Henrik
hade suttit så länge hemma ensam eller bland all
möjlig fulhet och råhet, tills han glömt att människor
kunde skänka hvarandra annat än misstro och förakt,
och därför hade han lärt sig gömma känslans värme
och tankens lyftning bakom ironins brokiga
täckmantel.
I det han gaf stöfvaren en knäpp på nosen till
straff för visad snålhet, frågade han hånfullt, hvad
Carl Gustaf egentligen ansåg att man borde göra
här hemma. Hvem skulle göra hvad? — Folket,
hade Carl Gustaf sagt! Å folket! — Herr Henrik
kände folket. Han som dagligen såg det omkring
sig, visste hvad folket var. Slöa, trälbundna,
okunniga varelser, omöjliga att uppfostra, utan håg för
vetande, utan förmåga att tänka och skaffa sig en
bättre tillvaro — sådan var den stora massan. Herr
Henrik hade, gud bevars, gjort ett försök att bygga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
