Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afstånd, trodde jag det var du. — Men jag inser
inte hvilken lycka det ligger däri att folket blir
likt oss.»
Den skarpa udden i herr Henriks förlöjligande
klander träffade Carl Gustafs sårbaraste punkt.
Känslan af vanmakt, när det gällde handling, kom
honom vanligtvis att gentemot herr Henriks
skeptiskt klara syn på saken gripa till ordens vapen, i
hvilkas förande han visste sig vara den starkare.
Men i det sinnestillstånd, hvari underrättelserna om
de stora världshändelserna försatt honom, ville han
icke inlåta sig på en af de vanliga dispyterna. För
honom stod lifvet i denna stund rikt och helt, sådant
det måste lefvas för stora måls förverkligande. Han
såg endast den ljusa vägen, som ledde upp mot det
mänskliga broderskapets höjder, och glömsk af
farorna och hindren, utbrast han med blicken mot
det solbelysta landskapet, som syntes genom fönstret:
»Jag vill icke lefva den dagen jag ej mera tror
på människornas förmåga att blifva lyckliga — i
frihetens välsignade ljus. — Och minns, att aldrig
strider någon förgäfves för frihetens heliga sak —
vi själfva kunna besegras, men de som komma efter
oss, få räkna sig vår kamp till godo.»
En djup tystnad inträdde. Oaktadt hån och
motsägelser rönte herr Henrik ett djupare inflytande
af Carl Gustafs tänkesätt, än han själf ville tillstå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
