Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Gnistor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade af våda brunnit af, skulle det heta, så att
hela socknen kunde komma till begrafningen. Hvad
de skulle äta — och dricka sedan! Alla de stora
faten i källrarna skulle slås upp, medan gamla herrar,
som själfva i sin ungdom varit stora vildhjärnor,
skrymtaktigt talade om dårskapens fruktansvärda
följder och ...
Han hörde någon röra sig borta vid dörren.
Det var icke stöfvaren, såsom han trodde, utan en
kvinna med en schal öfver hufvudet.
»Eva — hur understår du dig — hvad gör du
här?» — for han ut, när kvinnan slog schalen tillbaka,
så ansiktet blef synligt.
Det var en vanlig ung allmogekvinna, som
föreföll hvarken otålig öfver den långa väntan eller
sårad af det ovänliga mottagandet.
»Han är sjuk — gossen,» — sade hon. »Jag
tänkte få pengar till droppar och litet till mat,
medan sjukdomen varar, han liksom inte tål vid att
ha det som vi andra.»
Herr Henrik drog tigande ut en skrifbordslåda
och grep därur en sedel. Så blef lådan tom, sedeln
var dess enda innehåll, men det bekymrade föga
herr Henrik, som alltid tog så länge något fanns
att taga. Besynnerligt nog kunde han i dag icke
bara kasta pengarna till kvinnan och bedja henne
draga för fan i våld. Han såg för sig det Carl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
