Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af lyckan att veta den andra i närheten. Liksom
vinden dref upp elden, så hade skilsmässan kommit
deras känslor att slå upp i full låga. Medan
vattenämbarna sändes fram och åter, berörde deras händer
hvarandra. Först snuddade Carl Gustafs hand vid
fru Ulrikas; nästa gång grep han tag i den; sedan
upprepades detsamma hvarje gång. De glömde att
de voro länkar i kedjan, de tyckte sig stå ensamma,
han och hon, medan elden kastade öfver dem sitt
heta blodröda sken. Nu låg icke liksom den vackra
kvällen vid skogssjön varmt strålande solsken öfver
två lyckliga människoanleten, hvilka undrande
blickade ned i känslans okända djup, nu slog lidelsens
förtärande flamma glödhet upp i dem. — —
Hos det gamla herrskapet, som stannat kvar
därinne, medan de unga skyndade ned till åkern, väckte
branden stor ängslan och oro. Sedan den gamla
frun något återhämtat sig från den första
förskräckelsen och lagt sig att hvila på soffan igen, begaf sig
sektern upp på vinden för att bättre iakttaga
eldsvådans förlopp. Den branta trappan kändes mycket
mödosam för hans styfva ben, men det låg icke i
den gamle herrns natur att afstå från ett en gång
börjadt företag. När han ändtligen kom upp, gick
han in i ett af vindsrummen, följd af »moster
Lindfors», som pustande och stönande efter
ansträngningen i trappan, med en massa små förskräckta utrop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
