Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
känner ingen med det namnet! En gång ägde jag en
son, som hette så, och som jag älskade mer än mina
öfriga barn, men likt ett vilddjur sönderslet han sin
faders hjärta ... Jag vill aldrig se honom mera ...
Jag vill ha lugn och ro på min ålderdom ... Men
ni,» — vände han sig till de kringstående, — »ni ha
velat öfverrumpla mig, handlat oärligt mot mig. Det
har jag sannerligen icke förtjänt — jag vet allt hvad
som försiggått här bakom min rygg.»
Medan de öfriga stodo stumma af förskräckelse,
kastade sig fru Ulrika ned på knä. Liksom en
lifdömd ber om nåd, bad hon fadern låta det
framfarna vara glömdt och återgifva sonen en plats i
fadershjärtat och i släktens hem.
Den gamle mannen betraktade henne ett
ögonblick misstroget, skarpt och forskande. — »Tag vara
på din hustru, Lars Peter,» vände han sig till sonen,
»tag vara på henne, säger jag dig ... så beder en
kvinna endast för någon som är henne kärare än
lifvet.»
Sedan gick han fram till sin äldsta dotter och
tog hennes arm. — »Kom, Ann-Sofie, kom
Wilhelmina, så snart hästarna blifvit förspända, reser jag
hem ... De som handlat så mot en dygdig far, få
stå till svars inför Gud.» — — —
Det var så tyst, som om huset legat utdödt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
