Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu se in i hennes strålande ögon, trycka hennes
trofasta hand, höra hennes goda, glada ord? — Blott
en enda gång? Var det för mycket begärdt af honom
som hemlös måste ut i det mörka, stormiga lifvet?
Fru Ulrika, som stått orörlig, vände sig om,
och i samma ögonblick var han vid hennes sida,
slöt henne i sina armar, och öfverhöljde hennes
hufvud med sina kyssar.
»Du följer mig, Ulrika!» jublade han ... »Jag
ser, att du följer mig, du kan icke mera stanna här,
när jag är borta ... Har du hört folket tala om
människor, som äro »maktstulna», huru de intet
förmå, huru de förtäras af sina egna tankar, huru de
tvina bort och dö, om icke en klok kvinna råder
bot på sjukdomen? Sådan är jag, Ulrika ... sådan
har jag varit allt sedan jag kom hem. Men nu vet
jag, hvar hjälpen finns. Du är klok, Ulrika. Du
ser ut mot lifvet med fröjd, Ulrika ... Jorden är
stor, den är full af glans och härlighet för oss två ...
Kom ... kom genast. Där ute väntar hästen, du
sätter dig upp vid min sida ... så är lifvet vårt och
vi besitta jorden!»
Hans lidelsefulla tal afbröts af ett svagt rop från
kammaren bredvid: »Mamma!» ljöd det ... »Mamma!»
Fru Ulrika hörde det icke, Den smärta hon
erfarit, när svärfaderns ord blottat hennes lönligaste
tankar, hade varit lik ett slags stum öfverraskning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
