Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När han såg henne på knä framför sängen,
omslutande med sina armar den lilla gestalten, som
ångestfullt hängde sig fast vid henne för att söka
hjälp, slog han händerna för sitt ansikte. — Och
strax därpå försvunno hofslagen af en bortilande häst
i nattens tystnad.
»Hjälp!» ropade fru Ulrika inne i sängkammaren.
»Hjälp, han kväfs!»
Då lösgjorde sig ur den mörkaste vrån i
förmaket en skugga, som i månljuset vid fönstret visade
sig vara en man. Den mannen hade alltid i sina
tankar ställt fru Ulrika på ett altar högt öfver sig
själf och alla andra människor, och till henne hade
han sett upp ur all den synd och skam och
förnedring han själf lefde i. Han hade stigit öfver
tröskeln till förmaket i samma stund Carl Gustaf
slöt Ulrika i sina armar, och hade varit färdig att
kasta sig öfver honom och dräpa honom, som han
förr kallat vän. Men uttrycket, som han såg i
fru Ulrikas ansikte, höll honom tillbaka. Ty det
uppenbarade för honom att också hon var en svag
människa, som led och ängslades och behöfde skydd.
Den synen verkade på honom med kraften af en
upprättelse. Orörlig blef han stående kvar i den
mörka skuggan.
Herr Henrik hade enligt aftal kommit för att
blifva vittne till försoningen mellan Carl Gustaf och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
