Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gestalter, en talrik skara, som tog det gamla
hemmet i besittning. Alla barnabarnen måste kyssa fru
Ulrika på hand, vördsamt tal och skick, artighet och
respekt för gammalt folk hörde till saken på Lindby,
icke ens de yraste och själfsvåldigaste af barnen
vågade bryta seden i det afseendet. Sedan när
helgen var förbi, försvann åter ljudet af de unga,
glada rösterna och de snabba, raska stegen.
Slädarna förde åter bort hela skaran i pälsar och fällar,
bjällerklangen hördes småningom allt svagare för att
slutligen dö bort i den svartblå, snöhöljda skogens
tystnad. Den gamla frun, som stod på trappan, såg
dem försvinna vid backens krökning, men kunde
ånyo vid fönstret inne i förmaket med blicken följa
de bortresande ända till skogsbrynet.
Mången gång hade fru Ulrikas son, professorn,
föreslagit att hans mor till vintrarna skulle flytta in
till staden. Numera stod ju allt på Lindby på säkra
fötter; allt folket var gammalt i gården; hushållerskan,
som genom ett helt lifs arbete från hönspiga svingat
sig upp till sin nuvarande värdighet, kunde väl se
om hemmet, och fogden, som grånat i fru Ulrikas
tjänst, kunde stå för det yttre arbetet. Till våren
och sommaren skulle fru Ulrika sedan åter resa ut
för att ordna och ställa, styra och råda, såsom hon
var van, men vintertid borde hon söka litet hvila
och förströelse, sade hennes son.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
