Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epilog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ned, liksom vi, om icke hennes trofasta starka hand
hjälpt honom däröfver ... Och det säger jag er
mina små mamseller — jaså fröknar heter det ju nu
för tiden — kom inte med några nymodiga
funderingar. Tacka Gud för att han gifvit er en sådan
farmor och blif henne lik så blifva ni bra.»
Innan de häpna flickorna tänkt på att yttra ett
ord till svar, hade den gamle herrn försvunnit med
ett kort farväl och en sirlig gammaldags bugning.
Tysta stego systrarna upp och gingo långsamt
på tå genom de mörka rummen till det bortersta,
där den döda låg.
Här rådde djup stillhet, den landtliga
höstkvällens stora oändliga ro. Det var som om allt i
detta gamla hem upphört att lefva, andas och finnas
till, sedan hon, som varit dess själ, lämnat det.
Det gamla gråhåriga hufvudet med det
bestämda viljestarka ansiktsuttrycket och de kraftigt
formade dragen, som sjukdomen icke fått härja och
plågorna icke förvandla, låg på kudden med dödens
outgrundliga insegel öfver pannan.
Var det ro eller var det förintelse?
Så står det släkte, som lefver, ständigt med
lifvets eviga spörsmål inför det släkte, som
försvinner i döden. Ständigt sträcker lifvet sina händer
ut mot döden med en bäfvande bön om förbarmande
eller med en dunkel segerviss aning om att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
