Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, ni fär ju socker pä kort nu för tiden,
God damn! fnyste Fina föraktligt.
Elin öppnade sin väska och tog fram en liten
påse, som hon haft med sig på resan. Där fanns
lite socker kvar i den ännu och i kofferten hade
hon mera — varsågod!
— Nå, se det var då riktigt en oförmodad gåva,
riktigt en rolig överraskning, sade modern, då hon
helåten tömde påsens innehåll i sockerskålen —
det var riktigt välkommet.
Hon slog kopparna så bräddfulla med det
brännheta kaffet att drycken rann ned pä tefatet. En
styrketår kunde de långväga resandena minsann
behöva och även de andra, som varit resta till
staden.
Fina gick på och pratade oavbrutet, så att
ingen annan fick säga ett ord. Sedan hon hållit
till godo med fem koppar kaffe, erinrade hon sig
plötsligt, att hon ännu måste vandra den långa
vägen till öns östra strand och tog därför bullersamt
avsked med tack för välfägnaden samt hastade
bort långsåt den smala stigen utmed ängen mot
hagen och inåt skogen.
Amerikakofferten med de många blanka
beslagen måste få stå kvar här, tills den kunde
avhämtas med båt, bestämde hon. Väskan bar hon på
armen och kjolen höll hon högt upplyftad med
båda händerna för att inte få den nedvätt av
daggen. Ännu på långt håll kunde Karin, då hon
genom fönstret såg efter den bortgående, skönja
de lysande hattblommorna. Det såg ut, som om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
