Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
raska folk, som hon redan i sina tidiga ungdomsår
lärt känna och hålla av. Det var något eget med det
man i ungdomen fattat kärlek till. Det kunde
senare aldrig riktigt glömmas bort, ehuru det nog
tidtals kunde få vika tillbaka för annat, men sedan
steg det ändå alltid fram igen, och med åren blev
det allt vackrare och kärare att minnas.
Elins mor hade fordom varit den flitigaste och
klokaste lärjungen i söndagsskolan, fortfor fru
Bengtson, och hade haft något stilla och försynt
i hela sitt väsende. Alltid då hon senare
sammanträffade med madam Karlsson, kom hon att tänka
på skogens stora stillhet, och huru skogen ute på
skärgårdens öar, omvärvd av luft och hav,
förefaller tystare och hemlighetsfullare än annorstädes.
Och där träden hunnit ända ned till vattenbrynet,
får det grunda strandvattnet av deras spegelbild
liksom omätligt djup. — Vem kan tyda skogens
drömmande tystnad? Vem kan loda
människohjärtats okända djup?
Vita Villans härskarinna använde gärna
poetiska liknelser och genom sitt hjärtas värme
förmådde hon rycka åhörarna med, då hon talade.
Hon hade även sett Elins far, fortfor hon.
Ståtlig hade han varit att skåda och hans väsen
hade förefallit henne likt havets oroliga vågor och
växlande vindar. Vem kunde säga, om havet
var stoltare och vackrare, då stormen dånande
drev upp dess vågor, eller då det i stilla lugn
fångade rymdens klarhet? Den man, som ständigt
levde på havet och i dess närhet, måste också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
