Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åter talade, låg i hennes skälvande stämma något
högtidligt, något som påminde lyssnerskan om
en avlägsen kyrkklockas klang, då den kallar till
andakt och bön.
— Under dessa tider har här funnits ett övermått
av sorg och kval för oss alla, sade denna röst.
— Aldrig förr har jag såsom nu känt, hur
oupplösligt vi människor är förenade med varandra. Genom
våra gärningar och till och med genom våra tankar
knyts vi samman. Och följderna av vad vi gör
eller vad vi tänker kan drabba andra, som lever
långt från oss och som vi alls inte känner, men som
ändå måste lida och kanske gå under genom våra
misstag och felsteg. Sorgen över min olyckliga
systersons öde har gjort att jag ständigt, ständigt
har tänkt häröver, och mitt möte med Edla
Karlsson idag har bekräftat det. Men, men... hur
var det möjligt, att han som var så god och klok och
fin, kunde misstaga sig så förfärligt? En kväll,
då jag förgäves grubblade häröver — såsom jag har
gjort så många, många ensamma kvällar och
nätter — tog jag fram den franska författaren Pascals
»Tankar», som ofta förr har gett mina
fladdrande och dunkla tankar ledning och klarhet. Jag
läste där följande ord: »Ingen människa kan vara
mer olik andra, än hon är olik sig själv under olika
tider av sitt liv.»
Medan jag tänkte över dessa ord, avstannade
mina frågor och mitt grubbel. De tjänade till
intet. Jag hade ju hört sägas, att Axel den gången
då han gick ut, inte hade sitt förstånd i behåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
