Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltid blott tänkte på det som roade henne, på kläder
och grannlåt. Kanske kunde hon någon gång få
gå med och höra diskussionerna i »Fria ordet». Det
skulle göra henne godt och lära henne förstå
betydelsen af att kvinnor arbetade. Hon måste väl begripa
det, emedan hon själf fått ett arbete, som skulle
försörja henne och göra henne lycklig.
»Lycklig!» upprepade Rosa häftigt. »Kallar du
det lycka att hela dagen sitta vid en kontorspulpet!
Nej, nej! Jag vill därifrån . . . hem tillbaka! Ack,
jag vill hem tillbaka!»
Hennes stora ögon fylldes af tårar och hon vände
sig hastigt bort och började fläta ihop sitt långa,
glänsande hår, som hon kammade till natten. Men i
spegeln kunde Maria se, huru tårarna strömmade
nedför hennes kinder.
Hennes barnslighet och oeftertänksamhet retade
Maria. Måste icke Rosa en gång lära sig tänka själf,
handla själf och glädja sig öfver arbetets lycka!
Kort och bestämdt svarade hon, att Rosas längtan
tillbaka till det gamla hemmet var mycket barnslig,
mycket oförnuftig. Efter moderns död hade det
gamla hemmet ju blifvit upplöst, allt hade blifvit
såldt, det gamla hemmet fanns icke mer, det visste
ju Rosa. Och likaledes visste hon att hon måste
arbeta, ifall hon icke ville sitta såsom ett nådehjon
hos släktingar, som föga brydde sig om henne. Men
oförnuftiga önskningar och dåraktig längtan tjänade
till intet, ingen blef bättre eller lyckligare genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
