Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Maria log. Hvem ville icke hjälpa till för det goda
ändamålets skull! Många små hungrande, frysande
barn fingo ett hem genom de förenade
ansträngningarna. Det var ädelt gjordt.
Nå, allt skedde kanske inte af idel
människokärlek! — Men Sofi hade lagt märke till att Marias
ögon lyste och hennes röst fick ett vackert tonfall,
när hon talade om ett hem.
Ja, fanns det något bättre i världen än ett hem?
Ett hem kunde också bara bli en trampkvarn.
Men Maria utbrast: »Ett hem är det stället, där
vi har rätt att vara utan att be om lof. Att lefva i en
annans hem är inte detsamma som att vara i sitt
eget. Och det vet jag, att den som förstör och sköflar
ett hem, gör sig skyldig till ett af de största brott,
som en människa kan begå.»
Sofi hade aldrig tänkt härpå. Hon visste bara att
ofta på kvällarna, när hon trött kom från sitt arbete,
kändes hemsysslorna mycket tunga och hon hade
gärna sluppit dem allesamman.
Men åter opponerade sig Maria. Den som älskade
sitt eget hem och arbetade för det, lärde sig sedan
älska det stora hemmet, fäderneslandet, och arbeta
på dess förkofran. Förut hade hon heller icke vetat
det. När hon satt ensam därborta på landet, hade
hon icke förstått det gemensamma arbetets
betydelse. Men här hade hon sett människor förenade
sträfva mot stora mål. Hon kände därvid detsamma,
som när hon första gången i höstas gick öfver Ulrikas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
