Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemmet bara en trampkvarn. Själf måste Maria
också in i kvarnen. Hemmet? . . . hvar fanns det? —
Tanken gick alltid i samma kretslopp och stannade
alltid inför samma gåta.
Då hände det en dag, att någon knackade på
dörren och Anna Lindcrantz, som varit bortrest för
att vårda sin hälsa, trädde in. När hon vid
hemkomsten hörde talas om Rosas sjukdom, hade hon
skyndat hit för att se, om hon kunde vara Maria till
någon hjälp. Ifall hon bara kunde hjälpa, ville hon
så innerligt gärna göra det.
Om svaga händer sträckas ut af stor godhet, bli
de starka stöd. Om röster, dallrande af medkänsla
så att ljudet förlorar sin skärpa, tala tröstande ord,
hviskas snart ett svar tillbaka på frågor, som de
aldrig gjort. Ingen fick emottaga så många
förtroenden som Anna. De mest olika slags människor
omtalade för henne sina sorger. Hon fick alltid tid till
att höra på och där låg mycken kraft förborgad i en
fast, kärleksfull tryckning af hennes fina, smala
hand.
Maria visste icke huru det gick till, att hon
öppnade sitt hjärta för Anna. Förr hade det icke varit
möjligt, så olika som de tänkte i nästan alla frågor.
Men tårar förde utöfver tankar och bortom åsikter.
Och dessutom kunde ingen komma fram med
undanflykter för Anna. Hon skulle visserligen ingenting sagt
därom, men den som gjorde det, hade snart förrådt
sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
